Sverige drar in biståndet till fem länder

Sverige har beslutat att dra in biståndet till fem länder, nämligen Tanzania, Liberia, Moçambique, Bolivia och Zimbabwe, för att i stället sända pengarna till Ukraina. Detta beslut kan tyckas vara en total nedmontering av biståndet, särskilt med tanke på att dessa länder har varit stora biståndsmottagare historiskt sett.

En nödvändig förändring

Trots att mer än 50 miljarder har lagts på dessa fem länder de senaste 25 åren har biståndet inte gjort tillräcklig nytta. Under vissa perioder kan det svenska biståndet till och med ha haft en negativ effekt på fattigdomen. Därför är det nödvändigt att göra en förändring.

En ny inriktning för biståndet

Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa har meddelat att Sverige kommer att skapa transparenta processer och fokusera på måluppfyllnad. Dessutom kommer man att prioritera en ökad handel för att skapa välstånd, och tyngdpunkten kommer att ligga på närområdet.

Kritik mot förändringen

Biståndsorganisationer och oppositionen har kritiserat regeringens reformer, menar att de river befintliga system, skapar osäkerhet och försvårar fattigdomsarbetet. Men ministern bör se kritiken som ett tecken på att politiken har haft effekt.

En rimlig prioritering

Utfasningen av utvecklingsbiståndet till de aktuella länderna innebär att det långsiktiga arbetet kommer att dras in. Men det är en rimlig prioritering, särskilt med tanke på att pengarna kan användas till att stödja Ukraina.

Exempel på ineffektivt bistånd

En rapport från Expertgruppen för biståndsanalys visar att ett projekt i Zimbabwe, som syftade till att öka sysselsättningen för 67 500 personer, inte uppnådde sitt mål. Endast 1 procent av målgruppen uppnådde målet, och det visar att Sverige inte har haft tillräcklig koll på vart pengarna har gått och vilken effekt de har haft.

En nödvändig omprioritering

Med omprioriteringen kommer Sida att verka i färre länder och kunna utöka stödet till Ukraina. Utfasningen av utvecklingsbiståndet till de gamla biståndsländerna är avgörande för att Sverige ska nå det mål regeringen har satt om att årligen stödja landet med 10 miljarder kronor.

Alltför länge har Sverige haft för dålig koll på vart pengarna har gått och vilken effekt de har haft. Att pengar har försvunnit via mellanhänder, slöseri och korruption har tyvärr blivit en realitet. De senaste rödgröna regeringarna hade under sina åtta år aldrig något riktigt intresse av att ta tag i frågan. Oftast framstod det som att själva givandet var viktigare än vad pengarna faktiskt gick till.

Vid ett regeringsskifte skulle de nuvarande oppositionspartierna sannolikt inte rulla tillbaka allt som nu har skett på området. Men det är svårt att tro att de kommer att fortsätta reformera biståndet med den hastighet och riktning som den nuvarande regeringen gör. Även om mycket har gjorts finns det fortfarande mycket kvar att göra. Omläggningen måste därför fortsätta i samma takt som hittills.