Världen utan kärnvapenavtal

Från och med i torsdags lever världen utan begränsande kärnvapenavtal. Då gick det sista START-avtalet ut och någon förnyelse är inte i sikte. START-avtalen var resultatet av Ronald Reagans och Michail Gorbatjovs förhandlingar i slutet av 1980-talet. De lyckades reducera antalet stridsspetsar i världen med 85 procent. Signatärerna har varit överraskande lojala med avtalen. Ingen vill tillbaka till det tidiga 1980-talets mardrömslika ökning av sprängkraft.

Nuvarande läge

USA anser nu, med viss rätt, att ett nytt avtal är meningslöst utan Kina. Peking anser, med viss rätt, att de måste ha rätt att komma upp i samma nivå som de två andra stora kärnvapenmakterna. Ryssland anser, också med viss rätt, att de skulle förvandlas till en militär dvärg utan en rejäl kärnvapenarsenal. Där ligger förhandlingsläget.

Diskussion om egna kärnvapen

Avtalslösheten mellan de stora och volatiliteten hos presidentadministrationen i Washington har aktualiserat diskussioner om egna kärnvapeninnehav i allierade länder som Japan, Sydkorea, Tyskland, Polen och nu också i de nordiska länderna. Hufvudstadsbladet i Helsingfors och Dagens Nyheter i Stockholm har på ledarplats föreslagit egna och/eller nordiska kärnvapen.

Om Sverige ska tillföra motståndskraft och avskräckning i sin region är det mer effektivt att satsa på flyg, ubåtar och modernt luftvärn.

Historisk bakgrund

Frågan ska tas på allvar. Det amerikanska kärnvapenparaplyet har skyddat Europa mot sovjetisk/rysk kärnvapenutpressning sedan Natos bildande 1947. Om Ryssland skulle försöka skrämma européerna med atombomber vet de att USA skulle svara. Men om man inte vet och om ingen kan lita på USA, vad händer då?

Debatten är ganska lik den som fördes i Sverige under 1950- och 60-talen. Som alliansfritt land stod Sverige utanför USA:s kärnvapenparaply. Herbert Tingsten i DN drev frågan om svenska kärnvapen och Erlander-regeringen förberedde för ett svenskt atomvapenprogram. Med typiskt svenskt nit kom man ganska långt och i slutet av 60-talet var Sverige ihop med Indien ett så kallat tröskelland. USA drev dock linjen om icke-spridningsavtalet, motsatte sig den neutrala atombomben och erbjöd Sverige ett inofficiellt kärnvapenskydd om man övergav sina planer. Professorn i Lund, Wilhelm Agrell, har skrivit fascinerande om historien i boken ”Svenska massförstörelsevapen”.

Motargument

Men nu, liksom då, finns det en rad allvarliga motargument. Kärnvapen är dyra. Storbritannien och Frankrike lägger 15 procent av sina försvarsbudgetar på sina relativt små kärnvapenstyrkor. Om Sverige ska tillföra motståndskraft och avskräckning i sin region är det mer effektivt att satsa på flyg, ubåtar och modernt luftvärn. Kärnvapen är ”oanvändbara”. De är bra att hota med men vad händer efter att vi lagt Kaliningrads hamnar i aska? Rimligen kommer Ryssland att svara på samma sätt. Vad gör vi då? För att hotet ska vara användbart behövs en trappa av eskalering. En liten militärmakt som Sverige har svårt att bygga den.

Kärnvapen och massförstörelse

Kärnvapen innebär massförstörelse. Ett krig med kärnvapen skulle kunna hota mänsklighetens existens. Ett långsiktigt svenskt intresse är att kärnvapeninnehav återgår till att regleras. Icke-spridningsavtalet är i dag den enda internationella regim som begränsar kärnvapen. Om ett land som Sverige bidrar till att underminera den släpps elden lös. Polen kommer att vilja ha egna. Dynamiken mellan Iran och Saudiarabien kommer att bestyckas med kärnvapen, liksom Kinas grannar. Sydafrika kan återuppta sitt program. Vill vi det?

En möjlig väg framåt

En möjlig väg för att behålla ambitionen om reglering och ändå balansera de ryska kärnvapnen är att bredda finansieringen av de brittiska och franska innehaven. Stefan Forss, som är den främsta auktoriteten på kärnvapen i Finland, föreslog i Hufvudstadsbladet i veckan att särskilt Tyskland bör ta ett större finansiellt ansvar för att modernisera och upprätthålla den europeiska kapacitet som redan finns i Frankrike och Storbritannien. Tyskland har minnen av att spela en instrumentell roll i kärnvapenavskräckningen i och med utplaceringen av amerikanska medeldistansrobotar på västtysk mark i början av 1980-talet. Syftet var att balansera de sovjetiska SS20 i Östeuropa och utplaceringen blev en orsak till att förhandlingar om begränsande avtal som START blev möjliga. En liknande avvägd åtgärd kan göras igen, men det långsiktiga intresset är en reglering av antal och innehav, inte en underminering av alla internationella avtal.

Slutsats

För övrigt var det hemskt att växa upp som tonåring i kärnvapenkapplöpningen på 1980-talet. Den nådde sin topp 1986 med 70.000 stridsspetsar. Jag hatade dem alla. I dag har Ryssland och USA tillsammans drygt 3 000. Dagens tonåringar har nog av dystopier. Sverige ska vara med och ta ansvar men inte bidra till att kasta världen in i en ny atombombsålder.