Tidöpartierna måste enas

Många minns säkert bildandet av Alliansen i Maud Olofssons badtunna 2004, eller den regisserade korvgrillningen hemma hos Annie Lööf i Maramö 2013. Nu är det dags igen då Ulf Kristersson välkomnar sina Tidö-kollegor hem till sig i Strängnäs. Förhoppningsvis blir detta mer än ett PR-jippo. Med drygt nio månader kvar till riksdagsvalet behöver Tidöpartierna verkligen sitta ned och prata ihop sig om vägen framåt.

Enighet är Tidöpartiernas styrka

För hösten har gått hårt åt samarbetet. Liberalernas besked att man kommer att rösta nej till en regering där Sverigedemokraterna ingår har saboterat den bild av enighet som tidigare präglat konstellationen. Ebba Buschs uttalanden om möjligheter att samarbeta med Magdalena Andersson och Moderaternas frustrerade reaktioner på detta har knappast gjort saken bättre. Men nu får det vara slut på självskadebeteendet. Genom den här typen av högst onödiga interna konflikter försämrar Tidöpartierna sina möjligheter att få förnyat förtroende.

Tidöpartierna har kommit långt

Enigheten är ju partiernas stora trumfkort, och den är i grund och botten intakt. För även om rapporteringen av naturliga skäl har kommit att handla om L:s och SD:s olika syn på hur samarbetet ska se ut är samtliga fyra partier överens om att de vill fortsätta samarbeta. Det enkla skälet är att samtliga, inklusive L, tycker att det har fungerat så bra. Effektiviteten som präglat genomförandet av Tidöavtalet har varit slående. Regeringen har fått kritik för att den har gått för fort fram, vilket är en bedrift i ett land med ovanligt trögrörlig förvaltningsmodell.

Samarbetet har fungerat

Anledningen är att SD, M, KD och L har haft en stabilt majoritet i riksdagen. Men framför allt beror det på att partierna tycker så lika i en rad centrala sakfrågor. Sådant underlättar när man ska regera ihop. Partierna delar inte alla värderingar, men det har aldrig varit tal om något äktenskap som ska ingås. Inga löften om evig kärlek. Tidöpartierna har från början varit ute efter att få ordning på Sverige, att få saker gjorda.

SD har varit en viktig kraft

I detta har SD varit en viktig pådrivande kraft, särskilt på det rättspolitiska området. Med undantag för vissa plumpar i protokollet har SD inte gjort bort sig som stödparti. Tvärtom har partiet visat sig kapabelt att jobba hårt och vara med och ta ansvar för Sverige, vilket bland annat visade sig i budgetarbetet under de tuffa inflationsåren.

Alternativet är osäkert

Trots detta anser alltså L att SD inte bör ingå i nästa regering eftersom ”de inte kan bete sig”. Detta handlar dock rimligtvis mindre om SD-företrädares beteenden och mer om ett utrotningshotat partis desperata kamp för att hålla ihop rörelsen och sticka ut i syfte att samla röster. Men uppfattningen om att SD inte bör sitta i regeringen delas av fler borgerliga väljare. Därför är det värt att påminna om vad alternativet till en ny Tidöregering faktiskt är. Alternativet består av en kvartett partier som endast är överens i sitt motstånd mot SD och att de vill byta regering.

Rödgröna partierna är oeniga

Deras respektive skuggbudgetar från i höstas visar upp dessa olikheter svart på vitt, inte minst den astronomiska ideologiska spännvidden mellan C och V. Hur dessa partier ska kunna regera ihop och få något vettigt gjort är och förblir en gåta, särskilt när C numera styrs av en genuint borgerlig och näringslivspräglad ledare. Om historien är någon vägledning gick det som bekant inte så bra senast rödgröna regeringar styrde Sverige.

Tidöpartierna har en tydlig politik

Risken för en repris av detta kaos ska ställas mot möjligheten att Gunnar Strömmer kan fortsätta som justitieminister. Det borde egentligen räcka som argument. Men det är värt att betona hur riskabelt det vore att låta ”förlåtande” partier som MP och V få inflytande över kriminalpolitiken i ett läge när det svenska rättsväsendet äntligen har lyckats pressa tillbaka den grova brottsligheten. De rödgröna partiernas oenighet i energifrågan ska också ställas mot Tidöpartiernas målmedvetna plan för att få ny kärnkraft på plats.

Tidöpartierna har en framtid

Tidöpartiernas styrka är sakpolitiken. Ju mer Kristersson, Åkesson, Busch och Mohamsson kan prata om allt de är överens om i Strängnäs och under kommande valrörelse desto bättre. Den rödgröna sidan kommer att göra motsatsen. De kommer att göra allt för att valet ska handla om Sverigedemokraterna, igen, i brist på annat. Men Sverige förtjänar bättre. Nästa mandatperiod bör framför allt bygga vidare på detta. Men Tidöpartierna har också ett viktigt jobb att göra inom klimatpolitiken där det behövs nya styrmedel för att återta näringslivets förtroende och nå klimatmålen. Kommande Tidöavtal bör också fokusera mer på tillväxtfrämjande åtgärder som effektivare tillståndsprocesser och ett mer konkurrenskraftigt svenskt flyg.